Ytlig fromhet

Under en väldigt lång tid har våra sinnen varit betingade att koppla religiositet mer med yttre framträdanden än med en människas övertygelse. Det har blivit den dominanta riktningen i vårt samhälle att ta vårt första intryck om en människas ideologi och tankar genom att titta på hur den människan ser ut. Vi glömmer bort andra kritiska faktorer som utgör människans identitet och karaktär.

Till exempel så är det lätt för en man att låta sitt skägg växa och bära en viss klädsel som i Saudiarabiska samhället ger människor intrycket av att han är religiös. Dock, så finns det många viktiga saker som vi inte vet om den personen.

Yttre vanor har blivit av mer vikt än frågor gällande dyrkan. Detta har vänt frågorna på deras huvuden så att samhällets normer har kommit att spela en våldsam roll i begreppsmässigheten av religiös lag. Detta har lett till en väldigt begränsad och förträngd förståelse av religiösa läror för vilka huvuddriften för anpassning är hotet av allmän skam.

Dte Saudiarabiska samhällssystemet, till exempel, har en övervägande skam-kultur inriktning. Detta är bra. Det är inte något negativt i sig. En känsla av skam är en del av tron. Dock så blir det något negativt när våran förståelse av de heliga texterna blir förlamad av allmän rädsla och när skam-kulturen föreskriver för oss hur vi tolkar Koranens verser.

Religiositetens kultur som informerar förståelse av många människor är en där formen är prioriterat innehåll. Du kan se religionens framstående tecken överallt och hela tiden, men många av dem som uppvisar dessa tecken är så långt som man kan komma från islams vägledning, storsinthet och renhet. Vi möter för ofta på människor som beter sig på sådant sätt som är diametralt motsatt till islams läror, vilket i sin tur ger “religiositet” ett dåligt rykte. Visserligen, sanningen är inte att dömas på grund av vissa människors dåliga skötsel, men tagen istället av Koranen och Sunnah. Dock, så är människor mottagliga och blir gripna av det dem ser.

När begreppet av religiositeten är skymd och utspädd av kulturella fördomar och nedärvda traditioner så skapas det ett samhälle som dömer religiösaåtaganden av ytlig standard. Detta orsakar att många människor vänder sig bort från religionen på grund av beteendet som dem vittnar och av erfarenhet från människor som deras samhälle dömer att vara “religiösa”.

Dessa som, enligt samhällets standard, öppet visar ett kännetecke för fromhet genom deras yttre framträdande har extra ansvar att bete sig på ett sätt som gör att islam blir omtyckt av andra människor. Dem måste bli en sann reflektion av islams ädla värden och vägledare för människorna omkring dem. Dem måste vara ett exempel för både muslimer och icke-muslimer.

Sann religiositet är inte bara i vår bekännelse och våra framträdanden. Den är i vårt beteende och hur vi lever våra liv. Det är den yttre manifestationen av kärleken för Allah som existerar i våra hjärtan.

Abû Hurayrah återberättar att Profeten (frid vare över honom) sade: “Allah tittar inte på era kroppar och era yttre framträdanden, men Han tittar på era hjärtan.” (Sahîh Muslim)

I islam finns det ingen mellanhand mellan individen och hans eller hennes Herre. Med det menas att den viktigaste aspekten av alla är den som finns i våra hjärtan. Profeten (frid vare över honom) kom till mänskligheten som en varnare och en givare av glada budskap för att kalla folket till Allah – att ta dem från mörkret av okunnighet till ljuset av tron. Därvid, många av samhällets långvariga traditioner av den tiden blev omstörtade. Islam kom med ett sant koncept av religiositet som inneslöt alla aspekter av en människas liv, inklusive gott uppträdande, gudsmedvetenhet, plikttrogenhet, undanflykt från synd och även utgjutning av tårar utav bävan och kärlek för Allah.

Det är därför en av de sju typer av människor som kommer att vara “skyddade av Allah på den dagen då det inte kommer att finnas skydd utom Hans skydd ” är de som “kom ihåg Allah i sin ensamhet med ögon överfyllda av tårar.” Denna värld med dess fröjd och motgångar, är en prövning. Dem som ger företräde åt det som är med sin Herre mer än vad andra besitter och som är rakryggade, undflyr synden för att dem uppriktigt fruktar Allah, dessa är människor som njuter av sann religiositet.

Begränsandet av religiositet till yttre framträdanden och iögonfallande efterlevnader är egentligen en otjänst för islam och är skadligt för islamiskt arbete. Korrekt moraliskt beteende och hövligt uppförande är det som gynnar sann religiositet.

Shaykh Abdullah al-Khulaywi

Tags | beteende, klädsel, mode, yttre