Abraham! Lämnar du oss i den öde, tomma dalen?

Dagarna av Hadjdj är en påminnelse om stora händelser. Riterna för våra pilgrimer har rötter djupt in i historien, ända från Allahs ädla profet Abrahams tid till tiden för Muhammad, må Allahs frid vare över dem båda. Vår pilgrimsfärd bekräftar i våra hjärtan den starka förbindelse som existerar mellan alla profeter när den påminner oss om alla de uppoffringar de har gjort för mänsklighetens vägledning.

Vi ser tydligt detta i fallet med Abraham och Hajar, vilket finns skildrat i Sahîh al-Bukhârî (3113).

Abraham (fred vare med honom) gav sig iväg med sin fru Hajar och nyfödda son i en lång resa. De kom ända fram till Mecka. Hajar såg sig om. Hon kunde inte se något annat än öde landskap i alla riktningar. Det fanns inget liv. Tystnaden var outhärdlig. På mycket långt avstånd mötte marken himlen utan någon rörelse som störde terrängen någonstans.

Detta främmande landskap blev ännu märkligare i Hajars ögon då hon förstod att hennes man, Abraham, ämnade lämna henne där och återvända till sitt folk. Hennes sinne fylldes av många tankar: Vad hade hon gett sig in i? Hur kan hon överleva bland dessa karga klippor? Hur kan hon stå ut med det ogenomträngliga mörkret under natten? Detta var verkligen döden. Vilken man skulle lämna sin fru och sitt barn att dö i öknen?

När hon återvände till sin man var hennes uppförande oklanderligt. Hennes sätt var perfekt och hennes ansiktsuttryck var lugnt. Trots det, när det blev klart för henne att han skulle åka, tog hennes hjärta ett ofrivilligt hopp.

Tiden kom då Abraham beslutade sig för att ge sig av. Hajar ämnade inte bryta med vad hennes man sade för han var en av Allahs profeter och detta var något av vilket hon inte hade något val. Han hann inte ta mer än några steg innan Hajar rusade mot honom, hela känslan av att bli lämnad ensam i denna ödemark kom över henne.

Hon frågade: “Abraham! Vart ska du gå och lämna oss i denna öde, tomma dalen?”

Abraham vände sig inte om mot henne trots att hon frågade om och om igen.

Slutligen frågade hon: “Beordrade Allah dig att göra detta?”

Abraham sade: “Ja, det gjorde han.”

Hennes hjärta lugnade sig och fann frid. Hon sade: “Då kommer säkerligen Allah inte att glömma oss.”

Hennes ord var så övertygande och säkra att de gav trygghet åt Abraham i hans fullföljning i det han med säkerhet visste att Allah hade beordrat honom.

I detta ser vi hur en kvinna kan hantera stora svårigheter som en man inte skulle klara av, så länge som hon är starkt troende i uppgiften hon åtagit sig. När en kvinna tror på en sak som är ädel, är hon redo att offra sin säkerhet, hennes stabilitet och t.o.m. hela hennes liv i strävan efter vad hon ser som ett större och mäktigare mening.

Det är så vår moder Hajar klarade av att vara kvar i det avfolkade ödelandskapet tills vattnet som hon hade med sig tog slut, utan att varken förlora sitt hjärta och falla i förtvivlelse. Hon satt inte heller bara ner och väntade på sitt öde. Trots att hon satte hela sin tillit till Allah var hon inte tillfredställd. Hon letade aktivt efter vatten till sig själv och hennes nyfödda barn och hon lät inte sig själv tröttas ut under den obarmhärtiga hettan från solen. Hon sökte igenom området hon var i. Inget rörde sig.

Så hon satte sin kurs mot de närliggande bergen. Kanske skulle hon få syn på levnadstecken från dess toppar. Hon klättrade upp till toppen av berget Safâ och tittade åt alla håll. Inget.

Utan att förtvivla för endast ett ögonblick gick hon ner till dalen och satte sin kurs mot det lilla berget på andra sidan dalen, berget Marwah. Det kanske var något på andra sidan. Hon gjorde sin väg till det andra berget. Ibland gick hon i snabb takt. När trötthet drabbade henne, saktade hon ner ett tag. Hon fortsatte att gå, sporrad av tanken att bakom berget Marwah kunde hon kanske skåda något tecken på liv. Hon gick upp till toppen. Åter igen, inget.

Hon fortsatte sökningen, slutligen hade hon gått mellan bergstopparna sju gånger, med förhoppningen om att få se några resande eller en karavan passera förbi. Hon fortsatte be till Allah sökande Hans hjälp. Efter hennes sista nedgång från toppen av berget Safâ tittade hon dit hon hade lagt sin son Ismael på marken. Vatten strömmade fram under hans fötter. Detta var hjälpen från Allah.

Allahs hjälp kom inte med en dramatisk åsksmäll. Det var ingen blixt, det var inga stormande moln, inga väldiga regn, inga vattenfloder. Istället var det en källa som sakta porlade upp från underjorden – den sak som skulle kunna säkra en källa att ge livgivande vatten. Allah hade besvarat Abrahams böner och hade bevisat Hajars ord som sanna – att Allah aldrig glömde henne.

Med livet som Hajar etablerade i Mecka med hennes son Ismael, föddes en nation som skulle vara till tidens slut. Historien om denna nation börjar med en kvinna som var villig att bära stora bördor för att etablera den. För att hedra henne, är hennes ansträngningar upprepade i riterna för pilgrimsfärderna varje år.

Profeten Muhammad  sade: “Detta är anledningen till varför människor idag går fram och tillbaka mellan Safa och Marwah.”  [Sahîh al-Bukhârî (3113)]

// Mâjidah Shahâtah

Tags | Abraham, Hagar, hajj, Ismael, pilgrimsfärd