Våra böner för dem som inte tror

Muslimer får helt visst bönfalla Allah i sina böner till fördel för icke-muslimer. Det finns inget tvivel om att vi inte borde bönfalla Allah att vägleda dem till tron.

Profeten  sade: “O Herre, stöd islam med den mest älskade ‘Umar till dig.” Detta är en åkallan om vägledning för en av de två personerna som hette ‘Umar att acceptera islam. Detta skedde precis innan ‘Umar bin al-Khattâb tog till sig islam.

Profeten  sade i en annan hadith: “O Herre, vägled mitt folk, dem vet inte (den rätta vägen).”

Det finns bara en sak som inte är menat att vi ska, nämligen bönfalla för deras skull att Allah ska förlåta dem medan dem kvarstår i misstro.

Detta förbud är fastställt i följande vers i Koranen: Allah säger: “Det anstår inte Profeten och inte heller de troende att be om syndarnas förlåtelse för avgudadyrkare, även om de hörde till deras nära anförvanter, sedan det klargjorts för dem att Elden är sådana [människors] arvedel.” [Sûrah 9:113]

Denna verse uppenbarades vid ett speciellt tillfälle. Profetens  älskade farbror, Abû Tâlib, var döende och han hade inte accepterat islam. Profeten  bad att hans farbror skulle acceptera islam i hans dödsbädd. Till Profetens  förfäran, vägrade Abû Tâlib att göra det. Profeten  lovade ändå sin farbror: “Jag kommer att åkalla om Allahs förlåtelse för dig så länge som Allah inte förbjuder mig att göra så.” Det var efter detta som den ovanstående versen uppebarades. [Sahîh al-Bukhârî]

Vi har även när Profeten  sade: “Jag frågade Allah om tillåtelse att besöka min mors grav och Han beviljade mig att göra så. Sedan frågade jag Honom om tillåtelse att bönfalla om Hans förlåtelse för henne, men Han beviljade mig inte att göra så.” [Musnad Ahmad]

Vad angår våra böner för icke-muslimer gällande världsliga angelägenheter – som välstånd, hälsa, återhämtning från sjukdom och andra bekymmer – så är det här är ett dygdigt agerande för muslimen. Säkerligen, det är en mycket starkt betonande uppmuntran då icke-muslimen råkar vara en nära släkting och speciellt när den personen är en förälder.

Vi skulle kunna säga att så länge som icke-muslimen inte befinner sig i krig med muslimer eller är aktivt engagerad i att bringa skada till muslimerna, så kan vi åkalla Allah för den personens framgång och välfärd i denna värld. Detta kommer under den allmänna betydelsen av följande vers där Allah säger: “Allah förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av [er] tro och inte driver ut er ur era hem, och [Han förbjuder er inte] att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Allah älskar de opartiska.” [Sûrah al-Mumtahanah:8]

När en icke-muslim är sjuk eller i nöd, då är våra åkallanden för hans eller hennes skull ett sätt att göra gott för den personen. Det är ett nobelt agerande. Det är en dygdig handling, som att låna den personen en hjälpande hand eller att uppfylla den personens materiella behov är dygdiga handlingar.

På samma sätt, har juristerna kommit överens om att vi kan trösta icke-muslimer i dödsbädden av deras älskade genom att bönfalla Allah att välsigna den troende med tålamod och med gott i denna värld. Däremot så är det inte meningen att vi ska be om Allahs andliga belöningar för dem eller för de avlidna så länge som dessa människorna inte är troende.

Angående åkallanden till förmån för icke-muslimer om botande och återhämtning, har vi följande rapport återberättat av Sahîh al-Bukhâri och Sahîh Muslim:

En gång närmade sig några av Profetens  följeslagare, Abû Said al-Khudrî var bland dem, en arabisk församling och frågade dem efter den sedvanliga gästfriheten. Stadens befolkning nekade dem gästfrihet. Följeslagarna blev tvungna att kampa utanför stadens gränser. Medan dem befann sig under dessa omständigheter blev byledaren stucken av en skorpion, och stadsborna närmade sig följeslagarna frågandes: “Har ni någon medicin eller någon helande besvärjelse för våran ledare?”

Följeslagarna svarade:”Eftersom ni nekade oss den enklaste gästfriheten, så kommer vi inte att göra något för er utan betalning.” Stadsborna gick med på att betala med ett visst antal får om deras ledare återhämtade sig efter bettet.

Följeslagarna började sedan att recitera al-Fâtiha över den skadade mannen, blåsandes över hans sår. Ledarens smärta lättnade och han gav dem fåren som lovats.

Följeslagarna var osäkra om dem borde tjäna nått genom åkallan och dem sade: “Vi kommer inte att ta emot denna lön förrän vi frågar Profeten  om det.” När dem berättade för honom vad som hade hänt så skrattade han och sade: “Hur kunde ni veta att (Sûrah al-Fâtiha) är en bön för läkning? Ta fåren och tillåt mig att dela med er av dem.

Följeslagarna reciterade Koranen som en åkallan till Allah att bota stadens ledare. Detta visar att det är tillåtet att be Allah att bota en icke-muslims sjukdom.

Självklart kan någon argumentera om att det inte nämns någonstans i rapporten att människorna i staden var icke-muslimer, fastän sammanhanget starkt indikerar på att dem var icke-muslimer. Ännu, det allmänna tillståndet och uppmuntrandet att visa vänlighet och att göra gott för alla människor, som vi har i ovanstående vers, är tillräckligt för att upprätta tillåtelse i att be Allah i bönen för andras välfärd, oavsett deras tro.

Och Allah vet bäst.

// Shaykh Sâlih al-Zahrânî

Tags | åkallan, dua, kuffar, tro, vägledning