En muslimsk journalists reflektioner kring karikatyrerna

Karikatyrerna har åstadkommit något som många inte har lyckats med. Å ena sidan har det enat muslimer över hela jorden, å andra sidan har ett stigande antal av modiga frihetskämpar, ledda av journalister, rest sig för att bekräfta yttrandefrihetsprincipen. Icke-muslimer undrar varför denna enade ilska över karikatyrerna inte finns när det gäller uppenbarligen mycket viktigare frågor såsom halshuggningar, hedersmord och självmordsbomber.

I egenskap av en muslimsk journalist, sätter detta mig i en svår sits, eller hur?

Inte riktigt, faktiskt.

Låt oss börja med att reda ut fakta. Vad är det egentligen som har hänt?

Den danska tidningen Jyllands-Posten tryckte 12 karikatyrer föreställande profeten Muhammed  i september 2005, varav en föreställde honom bärande en huvudbonad formad som en bomb med den muslimska trosartikeln inristat. En annan föreställde honom sägande att paradiset riskerar att drabbas av ett underskott av jungfruar på grund av självmordsbombare. En norsk skrift tryckte på nytt karikatyrerna i januari 2006 och publikationer i åtminstone fyra olika länder har gett sig in i striden för att uttrycka sitt stöd till yttrandefrihetsprincipen.

Muslimsk ilska har varit orsaken till demonstrationer, kidnappningar och dödshot, bojkott av danska produkter och diplomatiska gräl. Danska mejeriföretaget Arla Foods har tillkännagivit 125 friställningar på grund av bojkotten; nationella ledare har dragits in och till och med FN:s (nu tidigare) generalsekreterare Kofi Annan har gått ut med ett uttalande i ett försök att lugna ner den växande krisen. Redaktörer har avskedats i vad som verkar vara en attack mot redaktörernas självständighet.

Media är snabba med att peka på det faktum att islamska traditioner förbjuder avbildningar av Profeten . Alltså har man fått bilden av att denna ilska orsakats av detta tydliga nonchalerande av denna “islamska tabu” genom publikationerna ifråga, vilket är varför Journalister utan gränser och andra journalister motsätter sig, om inte strider mot, denna våg av ilska.

Jag är ganska säker på att också många arga muslimer kommer att peka på detta som källan till sin ilska. Men jag frågar då: Skulle muslimer uttrycka samma mängd av ilska om Profeten  istället hade avbildats på ett positivt sätt baserat på hans lära, kanske instruerande en påstådd terrorist att inte döda oskyldiga?

Förmodligen inte. Visst, där skulle mycket väl ha kunnat finnas besvikelse över Profetens  avbildning men den skulle inte ens ha varit nära det vi ser idag. Således är huvudproblemet inte Profetens  avbildning utan snarare Profetens  avbildning på ett falskt och oärligt sätt.

Som journalist värdesätter jag uppriktigt vår yttrandefrihet och som mina kollegor på detta forum vet, är jag redo att stå vid denna princip närhelst möjligheten uppstår. Vi vet alla att rätten till yttrandefrihet är en väsentlig faktor i ett demokratiskt samhälle. De av oss som lever i demokratiska samhällen drar nytta varje dag av denna rättighet.

Emellertid är ingen rättighet absolut. Begränsningar och undantag finns alltid. Jag kan uttrycka mig själv genom att skrika, hur mycket jag än vill, men inte så att det skadar mina grannar. På samma sätt kan jag publicera vad jag vill så länge det inte skamfilar en annans anseende genom att sprida lögner eller främja hat mot någon. Jag kan till och med offentligt uttrycka sårande, föga smickrande kommentarer om någon, så länge som det ligger ett samhällsintresse bakom och så länge som jag inte gör det med illvilja.

Karikatyrerna av Profeten , särskilt den med den bombformade huvudbonaden, kan ge tre generella tolkningar i dagens sammanhang:

1. Han var en terrorist.
2. Han stödde terrorism.
3. Islam är en terror förespråkande religion eftersom han symboliserar religionen.

Vem som än är bekant med Profetens  liv och lära vet att han inte var en terrorist. Det finns inget sådant som en terroristprofet och även om det hade funnits så skulle det betyda att han och hans följeslagare skulle leva för att terrorisera andra, vilket vi vet verkligen inte är fallet.

Visst, det stämmer att han medverkade i och ledde slag. Men sen när är stridande krig detsamma som terrorism? Om så vore fallet borde varenda ledare som tar sitt land till krig betraktas som en terrorist. Vad angår den andra tolkningen så vet, ännu en gång, den som är insatt i Profetens  lära att han inte stödde terrorism. Han förbjöd dödandet av oskyldiga och beordrade till och med sina följeslagare att inte döda fåglar och andra levande varelser i onödan. Trots att mekkaborna hade terroriserat honom och hans följeslagare, svarade han varken med samma medel när han senare underlade sig Mekka eller tillät någon ur följeslagarna att terrorisera någon annan till och med som segrare.

Vad gäller den sista tolkningen så än en gång, om någon studerar Allahs och profeten Muhammeds  lära i dess helhet, kommer han/hon förstå att islam inte är en religion som förespråkar terror. Det stämmer bara inte. Visst, där finns grupper och individer som försöker rättfärdiga terrorhandlingar genom islam men det betyder inte att islam är en religion som står för terrorism. Om islam hade varit en religion som förespråkar terror skulle muslimer, oavsett tid och plats, ha varit terrorister, vilket inte är fallet. Därför kan vi sammanfatta med att om karikatyrerna är tolkade som a) och b), är de kränkande. Är de tolkade som c), främjar de hat genom att stämpla alla islams anhängare som terrorister och eftersom ingen tycker om terrorister så kommer det naturligtvis leda till hat mot muslimer.

Denna fråga handlar inte om att muslimer hatar yttrandefriheten. Det handlar snarare om missbruket av friheten och användandet av det för att sprida hat och ge upphov till stereotyper. Det råder ingen tvekan om att karikatyrerna ursprungligen publicerades med illvilja och hat, för att sprida stereotyper och provocera en grupp som redan i sin helhet har fallit offer för handlingarna av ett fåtal.

Men det är inte den enda orsaken till förargelsen. Den kärlek och sentimentalitet som många muslimer hyser för profeten Muhammed  saknar motsvarighet och kan i själva verket vara väldigt svår för icke-muslimer att förstå. Tänk på dina döda föräldrar eller mor-/farföräldrar som du älskade mycket. Om någon offentligt skulle förtala och håna dem – hur skulle du då känna? Skulle du då inte reagera argt och försvara dem? Det skulle du förmodligen, förutom att sannolikheten att någon bryr sig må vara liten eftersom du skulle stå där allena eller måhända ha stödet av ett eller ett par dussin människor.

Om vi går tillbaka till muslimerna, så har deras Profet  just blivit offentligt förtalad och hånad. Han är inte här för att försvara sig själv så hans efterföljare har, utav kärlek och tillgivenhet, tagit sig an uppgiften. Vad vi ser nu är resultatet av ökad ilska, vilket inte alltid kommer till uttryck på ett bra sätt, särskilt inte när så många känslor är inblandade.

Problemet med felaktig tillskrivning är viktig. Om Usama bin Ladin hade varit karikatyrernas föremål skulle knappt någon ha klagat. Således måste det förstås att muslimer inte attackerar yttrandefriheten utan snarare reagerar mot hatfulla, illasinnade förvrängningar.

Angående frågan varför muslimer är så känsliga när det gäller karikatyrer när de samtidigt inte verkar motsätta sig andra viktiga frågor, är att dessa karikatyrer på Profeten  har träffat en gemensam, känslofylld nerv tvärs genom hela den muslimska världen medan det, olyckligtvis, inte finns någon samstämmig överenskommelse gällande andra frågor. Frågor som vissa muslimer uppenbart inte har något problem med eftersom de medverkar eller stödjer handlingar såsom halshuggningar, hedersmord och självbombningar. Det rättfärdigar självklart inte det men det är orsaken till det dämpade eller delade gensvaret.

Några har klagat på bojkotterna som orsakades av karikatyrerna. Vad är det för fel med muslimer som använder sig av sin yttrandefrihet? Bojkott är en vanlig taktik som används för att uttrycka missnöje, även om det inte direkt påverkar källan till missnöjet. År 2004 hotade en grupp amerikaner boende tvärs över gränsen till den kanadensiska staden Nelson, British Columbia, att bojkotta staden om den fullföljde konstruktionen av ett monument till minne av värnpliktsvägrare under Vietnamkriget. Konstruktionen av monumentet var ett yttrandesätt men trots det hotades staden med grava ekonomiska återverkningar om den hade fullföljt konstruktionen. Monumentet byggdes aldrig.

Att publicera och protestera är båda sätt att yttra sig och de måste båda utövas och hållas inom rimliga gränser. Muslimer förtjänar en ursäkt samtidigt som de måste uppriktigt sagt lära sig behärska sina känslor och uttrycka sitt missnöje utan användandet av våld. Men så länge som den felaktiga analysen av frågan framställs som en ”yttrandefrihet vs. islamisk stigma”-kamp, är jag rädd att den onda cirkeln av publikationer och protester och fler publikationer och protester, kommer att fortsätta.

Sikander Ziad Hashmi
7 februari 2006

Tags | karikatyrer, kränkning, muhammedteckningarna, religionsfrihet