Utstött för min klädsel

Ännu en gång har niqab-diskussionen nått median i en evig virrelvind av tvister. Politiska ledare insisterar att det är ett tecken på manlig dominans och kvinnlig underkuvande och resten av samhället är till för att vara rädda för vad den symboliserar. Det mest oroväckande är att varenda kommentator tror sig vara kvalificerad att förklara vad den innebär.  Muslimska kvinnor, som bär niqab sätts istället i situationer där de måste besvara allmänheten, vilket inte är så lätt, det kan jag försäkra dig om.

En helt vanlig brittisk dam, bara med niqab
Låt mig berätta lite om mig. Jag är en produkt av det sekulära brittiska utbildningssystemet. Jag har tagit examen vid universitet och mina år på universitet var fyllda med oändliga volontärarbeten. Jag har haft jobb i olika typer av arbetsplatser. Ibland skippar jag lunchen; jag sover på natten och jobbar på dagen. Jag betalar skatten; Jag handlar livsmedel i den allmänna matbutiken; Jag tar promenader i parkerna; Jag läser böcker; Jag tittar på nyheterna etc. – Den här bilden är de flesta bekanta med. Jag är bara en vanlig brittisk invånare som lever sitt vanliga liv. Jag råkar just välja att bära niqab. En slöja som täcker hela mitt ansikte förutom mina ögon. Den har varit en del av mitt liv de senaste nio åren, att gå ut i den är lika naturligt som att gå ut i mina skor.

Jag är brittiska. Jag var född i Storbritannien och oavsett vilken livsstil jag väljer att tillämpa i mitt liv påverkar det inte, eller åtminstone borde det inte påverka mitt medborgarskap. Verkligheten bakom mitt val att bära denna slöja är väldigt personligt och andligt samtidigt som det hänger ihop med andra handlingar som görs pga. tillbedjan. Jag behöver inte känna att jag måste dela alla detaljer med en främling. Ändå, är jag här, tvingad till att dela med mig av mina orsaker och privata andliga tankar på grund av all drama som har förorsakats på grund ett litet tygstycke.

Jag gör inget politiskt uttalande genom att klä mig i niqab. Jag säger inte att jag är ”bättre, mer religiös eller blygsammare” än andra som inte bär denna slöja. Jag har praktiskt bevisat att den inte hindrar mig från att vara en aktiv och påverkande del av samhället. Jag är helt enkelt på en andlig resa och att bära slöjan har format delar av denna andliga resa som är personlig. Jag skulle aldrig påtvinga någon att bära den eller se ner på den personen som väljer att inte ha på sig den. Rättvist sätt så skulle jag inte tveka att besvara alla nyfikna frågor då det är ett synligt val jag åtagit.

Personligt val men allmänt dömande
Trots all politik som kretsat kring niqab de senate åren har jag accepterat att det alltid kommer finnas en del av det brittiska samhället som inte kan acceptera slöjan eller missförstått innebörden av den, genom att se den som ett tecken på förtryck. Om det hade funnits en respektfull och förnuftig atmosfär mellan de som bär slöjan och de som möter beslöjade så hade där inte funnits några tvister.

På en flygplats för inte så länge sedan, var det lätt nog för personalen att kolla min identituet utan att orsaka att någon illa vid sig eller tas ut i enskildhet.

Jag interagerar dagligen med olika typer av folk: Muslimer, icke-muslimer, slöjbärare, icke-slöjbärare, utexaminerade, de som inte har någon examen och listan kan fortsätta. Poängen med det är att individer ömsesidigt måste acceptera att vi är just bara det – individer.

Att ta beslutet att att bära slöjan i slutet på mina dagar som student var en lång process, även utan den politiska uppståndelsen. Där fanns mycket att ha i åtanke om hur den skulle påverka mitt dagliga liv i ett brittiskt samhälle. Men till slut, kom mina själsliga behov före samhällets förväntningar på mig som kvinna.

Det här är inget annat än att jag drar nytta av mina rättigheter som en medborgare i detta land och jag skadar ingen av att göra så.
Detta var ett baby-steg mot att bli mer aktiv inom olika samhällen samt att engagera människor från olika typer av nivåer.

Det nuvarande klimatet har inte gjort det lätt att fortsätta ha på sig slöjan, särskilt om främmande personer kan döma utan att ha frågat. Däremot kommer det inte hindra mig från att vara engagerad. De som vill byta ut de fördömande tankarna kommer att få göra det och de som inte gör det kommer inte att göra det oavsett vad du säger.

Fortsätta bygga broar
Under hela mitt lev har jag levt med brittiska värderingar vars grunder är demokrati och tolerans. Men då politiska ledare kan bestämma huruvida jag ska eller inte ska klä mig är en dag fylld med tragedi och då förlorar samhället sina signifikanta värderingar.

Hur kan någon acceptera ett tvång där man ska blotta delar av kroppen för att illustrera demokrati, frihet och befrielse? Är befrielse inte att man frigör sig från kontroll och tvång? Detta är mitt val och att valt detta är befriande, varför ska jag då vilja att någon tar det från mig?

Detta är en enorm fientlighet gentemot denna slöja, även lite rädsla. Men med varje rädsla finns där möjlighet till utbildning och diskussioner, ömsesidigt delande av information och acceptans, även om alla inte kan dela samma uppfattning.

Jag kommer att fortsätta att göra det jag kan för att bygga broar.

// Rahmanara Chowdhury

Tags | diskriminering, jämlikhet, kvinnan, slöjan