Vi måste lära oss att samexistera

Vissa personer i det muslimska samfundet blir väldigt misstänksamma när ämnet om samexistens kommer upp. Det är för att de tror att samexistens är underförstått med att vi måste göra oss av med den islamiska lagen eller så ser de det som ett vilseledande knep att totalt skala av islam från dess principer eller att introducera in i islam trosuppfattningar och principer från andra religioner och trosläror.

En annan andledning till att många muslimer är skeptiska till ämnet “samexistens” är att de ser det som något som bottnar i Väst, något som kokats ihop av den västvärlden och förespråkat av den som ett medel att täcka över islamisk kultur och värderingar och göra den muslimska världen till en kopia av Väst.

Då vi måste respektera dessa värderingar och tankar, kvarstår konceptet av samexistens som islamisk lära försvarar och som är vittnat om i de heliga skrifterna.

Vi borde inte vara rädda för termen “samexistens” bara för att några personer använder den i ett felaktigt syfte. Vi borde inte tänka för mycket på terminologi. Det som berör oss är betydelsen. Vi behöver ta ett förståndigt ställningstagande, se på vad som faktiskt är sagt och sedan acceptera det om det är bra och avvisa det om det är dåligt.

Vi borde anta principen att: “ett sant ord är objektet som muslimerna söker efter. Varthelst en muslim finner det har muslimen en större rätt att acceptera det.” [Sunan al-Tirmidhî – al-Tirmidhî deklarerar att det är en ovanlig skildring.]

Den negativa förståelsen av samexistens som medför kompromiss av våra grundläggande religiösa trosuppfattningar, antagande några av våra egna åsikter och några av andra trosuppfattningar trots att de kan vara motsägande, detta är verkligen fel.

Allah säger: “Tror ni på vissa delar av Skriften och förnekar andra?” [Sûrah al-Baqarah: 85]

Likväl finns det en annan väldigt positiv betydelse till samexistens, som är i grund och botten ett moraliskt värde av högsta grad som anbringar samtal, dialog och att kunna samarbete med andra för fred och ömsesidig välgång. Det kräver respekt för våra olikheter efter att man tillkännager att dessa olikheter existerar. Det är ett tillkännagivande av pluralism.

Det är denna betydelse av samexistens som islam kom med. Koranen talar om den på olika sätt, många som kan vara bättre eller klarare för oss, än det moderna ordet “samexistens”.

Till exempel säger Allah: “Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni ska lära känna varandra.” [Sûrah al-Hujurât: 13]

Allahs ord “lära känna varandra” är inte begränsade inom ramen för att känna till en viss släkt eller namn. Det är riktat till hela mänskligheten och har den vidaste betydelsen, omfattande utbytet av kunskap, inlärning och all positiv interaktion.

Den här innebörden är bekräftad då Allah säger: “Och låt inte hat mot dem som spärrade vägen för er till den heliga Moskén driva er till angreppshandlingar, utan samarbeta för att befrämja fromhet och gudsfruktan, och slut er inte samman för att befrämja synd och fiendskap. Och frukta Gud! Gud straffar med stränghet.” [Sûrah al-Mâ’idah: 2]

Islam upphöjer konceptet att hjälpa varandra och att samarbeta i vad som är bra och välgörande oavsett om den andre parten samtycker med oss om grundläggande saker eller motsätter sig. Det som är av betydelse är att det vi samarbetar i det rätta, det borde överensstämma med de föreskrivna påbuden och inte vara en handling i synd, orättvisa eller något olagligt. Det här konceptet att lära känna varandra och att hjälpa varandra är något som är väl för alla människor. Det här är värderingar som bringar förbättring för mänskligheten. När vi agerar efter dem, drar det andra närmare oss och till islam.

Det är ett etablerat faktum att människor är olika och att deras omständigheter är olika. Allah har velat att det ska vara så. Han säger: “Hade din Herre velat skulle Han helt visst ha gjort människorna till ett enda samfund; men [det var inte Hans vilja och därför] fortsätter de att föra fram motstridiga åsikter, utom de hos vilka Guds nåd fått verka. Och därför har Han skapat dem.” [Sûrah Hûd: 118-119]

Erkännandet av existens av olikhet och en mångfald av åsikter betyder inte att det inte finns något rätt och fel eller att det inte finns någon skillnad mellan gott och ont. Idén om meningsskiljaktighet innebär att det finns rätt och fel. Samexistens betyder inte att vi slutar tala för våra värderingar eller att vi avstår från att argumentera för vår sak. Vi kan fortfarande diskutera med andra i det bästa sätt, anbefalla vad som är rätt och förbjuda vad som är orätt. Detta är en grund i vår tro.

Samexistens innebär att vi fredligt samarbetar med andra till fördel för vår gemensamma välgång, att vi kan leva som grannar på styrkan av allmängiltiga värderingarna som vi delar och som ger oss tillfällen för dialog och utbyten av idéer.

En troende vill förbättra rådande omständigheter. Han är en person som antar vad som är rätt och förbjuder vad som är fel. Han gör sitt bästa i arbetet för sanningen och bemöter falskhet genom att sprida kunskap och fördriver okunnighet. Detta gör han på det bästa och mest förnuftiga sätt.

En av de värsta tendenserna som människor kan visa upp är att fastställa sig själva som enda förmyndare av sanningen, de ser sitt synsätt som odiskuterbart korrekt till den grad att de känner att de kan döma alla andra.

Denna attityd är i sig själv en stor felaktighet och något som går emot den islamiska läran. Islam håller alla människors liv som heligt, vare sig de tror på islam eller inte, så länge som de går med på att leva i fred. Så har fallet varit genom hela historien.

Vi har ett fantastiskt exempel på samexistens i Medinas samhälle, den första staden i den muslimska världen varifrån islam spreds vida långt.

Det var Allahs vilja att, vid det första tillfället då islam blev starkt och självständigt att Medina inte skulle bli en plats exklusivt för muslimer, utan en plats delad av människor med annan tro; judar likväl som icke-troende men även ett stort antal hycklare och muslimer med svag tro. De levde alla sida vid sida i den lilla staden.

Allah hade t.o.m. beslutat att vid tiden för Profetens  död, skulle hans sköld vara i pant hos en jude. [Sahîh al-Bukhârî and Sahîh Muslim] Det här låter oss alla veta att principen av att leva tillsammans är något permanent och etablerat i vår tro. Ingen kan någonsin hävda att det har försvunnit.

Samexistens är ett sätt för världens befolkning att samarbeta och utbyta kunskap för vår gemensamma mänsklighet och vår gemensamma civilisation. Vi delar erfarenheterna som vi har för att möjliggöra ett bättre liv på den här jorden. Det är ett sätt så att vi tillsammans kan förbättra de värderingar som vi alla delar och universellt erkänner. Det är i detta klimat som vi kan ha en chans att kalla andra till islams budskap. Det här betyder inte att bara en sida får predika om sin tro och idéer till den andra. Det betyder att tillfället för konstruktiv dialog existerar, i en omgivning av meningsfull världslig samexistens, i ämnen med världslig såväl som religiös vikt.

Följeslagarna förstod klart och tydligt att de trodde på en religion som i grunden var olik de andras religioner runt dem. Dessa skillnader var djupt förankrade, inbäddade i frågor rörande trosbekännelsen, tydligt skrivet i deras skrifter och uttryckta i deras olika sätt att tillbe. Likväl var det en gemensam grund vid sidan av de världsliga intressena de ibland delade.

Vi ser att Allah säger: “Säg: ‘Efterföljare av äldre tiders uppenbarelser! Låt oss samlas kring en regel, gemensam för oss och för er – att vi inte skall dyrka någon utom Gud och inte sätta något vid Guds sida och inte erkänna andra människor som våra herrar och beskyddare i Guds ställe. Och säg, om de vänder er ryggen: ‘Vittna då, att det är vi som har underkastat oss Hans vilja.” [Sûrah Âl `Imrân: 64]

Bland alla människor som någonsin levt på jorden hade budbärarna den starkaste tron. Trots det, bodde de bland sitt folk, trots folkets misstro. Noa, över honom vare frid, levde bland sitt folk i 950 år.

Allah sade: “[Noa bad till Gud och] sade: Herre! Jag har talat till mitt folk natt och dag, men mina uppmaningar har bara lett till att de alltmer drar sig undan. Och varje gång jag kallar dem [till tron] för att Du skall ge dem Din förlåtelse, sätter de fingrarna i öronen och sveper kläderna tätare om sig, och de förskansar sig i envishet och högmod. Jag har vädjat till dem med hög röst och talat offentligt till dem på allmän plats, och jag har talat med dem i förtrolighet och sagt dem: Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt.” [Sûrah Nûh: 5-10]

Vi ser att Noa, över honom vare frid, bjöd in dem, argumenterade med dem på ett förnuftigt och sakligt sätt och vände sig till deras goda sinne. Detta är en del av samexistensen.

Samexistens betyder inte att du behöver förneka dig rätten att ha en egen personlig åsikt. Det innebär verkligen inte att du behöver avstå från din religiösa tro. Din personliga åsikt är en del av vem du är och ingen kan tvinga någon att ändra åsikt. Det är till slut en högst personlig åsikt. Vad som är önskat är ett slut på kvävande trångsynthet och vilseledd påtryckning. Vad vi behöver är öppen och ärlig kommunikation och att kalla folk med vad som är bäst.

Samexistens innebär att avstå från envishet i våra åsikter och avstå från att tvinga andra att acceptera dem. Det betyder inte att avstå från vad vi tror på eller att anse att alla åsikter är likvärdigt korrekta. Det är stor skillnad mellan dem.

Skribent: Shaykh Salman al-Oadah
Källa: Islam Today

Tags | fördomar, mångfald, öst, samexistens, väst