Tawhid ar-Rububiyyah

Författat av av den store lärde Ibn Abî al-‘Izz al-Hanafî, må Allah vara nöjd med honom.

Allah Den Högste säger:

“Ge dig hän med hela din själ, [du som söker sanningen,] åt den rena, ursprungliga tron, den tro som Gud vid skapelsen lade ned som en naturens norm i människan – ingenting kan rubbas i Guds skapelse! Detta är den evigt sanna tron, men de flesta människor vet ingenting [om detta]. Vänd tillbaka i ånger till Gud [och till den sanna tron] och frukta Honom och förrätta bönen och följ inte dem som sätter medhjälpare vid Guds sida; inte heller dem som har splittrats i sekter, där var grupp [lägger vikt vid och] gläds åt sina [särdrag]. Och när människorna drabbas av ett ont ber de, ångerfulla, till sin Herre om hjälp; men när Han i Sin nåd har bönhört dem, sätter några av dem gudar vid sin Herres sida [liksom] för att visa att de inte vill tacka Oss för det som Vi har skänkt dem. Gläd er då åt livet [ännu en tid]! En dag skall ni få veta [sanningen]. Skulle Vi ha sänt dem ett budskap, där de nämns som de vill sätta [som medhjälpare] vid Vår sida? När Vi visar människorna Vår nåd gläds de åt detta; men när de drabbas av ett ont som är följden av deras egna handlingar, förlorar de allt hopp. (Ar-Rum 30:30-36)

Han säger också:

“Kan någon tvivla på att Gud [finns], himlarnas och jordens Skapare?” (Ibrahim 14:10)

Profeten  sa “Varje barn är född med fitrah, det är föräldrarna som gör att honom jude, kristen eller zoroastrist.” (Överens om)

Tvärtemot vad många säger, så menar inte hadithen ovan att människor födds utan sunt förnuft, att de inte vet skillnaden mellan shirk och tawhid innan de ändrar på sig. För han rapporterade från hans Herre, Skaparen (i hadith qudsi) “Jag skapade mina tjänare rätt, sedan tog shayatin tag i dem.” (Ahmad och Muslim)

Detta är också visat i föregående hadith, eftersom Profeten  sa “…hans föräldrar gör att han blir jude, kristen eller till zoroastrist ” men han sa inte ”…eller till en muslim.” I en återberättelse är det också berättat, “… född på millah …” och i en annan, “… född på denna millah.” [Shaykh Muhammad Naasir ud-Deen al-Albaani, må Allahs barmhärtighet vara över honom, som gav referensen till ahaadîthen i denna boken, lämnade inga kommentarer efter dessa två återberättelser, och detta kan vara viktigt att notera eftersom enligt hadithen sade han: “Det är en Hadith, som är avtalat, berättad av Abu Hurayrah raddi Allaahu anhu och det är refereradet till i Irwaa” ul-Ghaleel no. 1220.” Efter att ha kollat upp referensen märker man att begreppet millah inte ingår i någon av de återberättelser som finns listade. Vi undersöker vidare.]

Tawheed ar-Rubûbiyyah
Vad Profeten  har nämnt här, liksom argumenten kommer visa, är sanningen. Bland dessa argument är följande:

1. Människan kommer utveckla tankar och önskningar som ibland är goda och ibland dåliga; och han är öppen till att motivera hans önskemål. Hur som helst måste han inför val välja något över något annat, och ett utav valen kommer att vara bättre för honom. Vi vet att om han tänker igenom ett beslut, om det verkar korrekt och fördelaktig för honom, eller om det verkar falsk och skadligt, så kommer han instinktivt vara benägen att välja det som är rätt och positivt. I detta fall erkännandet om att det finns en Skapare och att tro på Honom är antingen sanningen eller så motsäger det sanningen, och det andra påståendet är naturligtvis falskt, så han måste välja det första. Detta innebär att det finns vissa inslag i fitrah (barnatro, medfödd tro om att det finns en Skapare) som gör att man erkänner Skaparen och tror på Honom. Efter detta, så älskar människan detta som visar sig vara till nytta för honom eller så gör han inte det, och det andra fallet är uppenbart felaktig, så hans fitrah måste innehålla den typ av kärlek som gynnar honom.

2. Människan är av naturen benägen att sträva mot det som gynnar honom och håller sig borta från det som är skadligt, allt beroende på hur han uppfattar det. Här kommer inte allas fitrah att lämnas ifred i sin egen naturliga form, utan kommer att vara beroende av vissa saker som påverkar den, exempelvis det som de lärts in etc. Alltså kommer det slutliga resultatet bero på det tillstånd som råder eller på frånvaron av förebyggande faktorer.

3. Det är välkänt att varje själ är mottaglig för kunskap och söker sanningen. Men enbart undervisning och uppmaning kommer inte att ge någon kunskap eller uppfylla denna själs önskan, om den inte har förmågan att acceptera det och om inte den är medveten om okunskap och lögner tillräckligt mycket för att förkasta de när han uppmanas göra det. Då följden av att erkänna Skaparen kan resultera till, utan påverkan av någon yttre orsak, och själen kommer att intyga om det när den inser behovet (efter sin Skapare) och då den har förmågan att undvika det som motsätter sig tanken på ett sådant behov, då kan den individen välja det alternativ som han känner sig trygg i att tro på. Nu är det känt att de som underkastar sig fitrah, och inte påverkas av det som motsäger det och kommer att erkänna Skaparen och underkasta sig Honom.

4. Det är också sagt att om den inte konfronteras av antingen en stor fördel eller en stor nackdel, så kommer fitrah ändå att luta mot något nyttigt, eftersom strävan av att få veta och viljan till det som är rätt återstår och det som skulle kunna förhindra denna lutning blir något frånvarande. Det har sagts om Abu Hanîfah (rahimahullaah) att vissa människor av Ahl ul-Kalaam ville debattera godkännandet av tawhid ar-Ruboobiyyah [Översättarens anmärkning: att de ville hävda sin åsikt om att alla inte nödvändigtvis tror på tawhid ar-Rubûbiyyah]. Så han sade till dem: “Innan vi talar om den frågan, vill jag att du ska tänka på en båt i en flod: det seglar med syftet att fyllas med mat, varor och liknande, av sig självt. Den återvänder själv (full), den kommer in i hamn själv, lastar av självmant och börjar om från början igen. Den gör allt detta själv, utan att någon styr!”  De sa, “Det är fullständigt omöjligt!” Han svarade: “Om detta är omöjligt för en båt, så hur kan allt i denna universum stiga upp och ner (på egen hand)?” Den här berättelsen har också nämnts av andra än Abu Hanîfah (rahimahullaah).

Om en person skulle acceptera tawhid ar-Rubûbiyyah som dessa människor för fram som sanning – vilket många av de inom Sufismen har fallit offer för, liksom de flesta mystiker, som nämns av författaren Manaazil som-Saa’rîn m.fl. – så skulle han inte dyrka Allah ensam och han skulle inte frigöra sig från att dyrka någon vid Hans sida, han skulle begå shirk i dess huvudform, vilket är detsamma som det som begås av mushrikîn.

Bevisen för Rubûbiyyah bevisar Ulûhiyah
Koranen är full av bekräftelser och förklaringar av tawhid, och det finns flera exempel givna. Bland dessa förklaringar är bekräftelsen av tawhid ar-Rubûbiyyah, som förklarar att det inte finns någon Skapare förutom Allah, och att detta faktum kräver att ingen skall dyrkas förutom Allah. Det placerar det första argumentet före andra. Eftersom de (mushrikîn) skulle endast komma överens om att det första argumentet är sann och avslå den andra. Han, Den Högste, gjorde det klart för dem: i och med att du vet att det inte finns någon Skapare förutom Allah endast, och Han är Den som ger de troende det de kan dra nytta av, och skyddar dem från det som skadar dem – och det finns ingen partner vid Hans sida i detta – varför dyrkar du andra än Honom och sätter gudar vid Hans sida? Han, den Givmilde, har sagt:

“Säg: ‘Gud ske lov och pris! [Hans] fred över dem som Han har utvalt bland Sina tjänare!’ Är inte Gud förmer än det som de vill sätta vid Hans sida? Vem är Den som har skapat himlarna och jorden och som sänder ned regn till er från skyn med vars hjälp Vi låter praktfulla trädgårdar växa upp, medan ni inte har makt att få [ett enda av] deras träd att växa? Kan det finnas en gud vid sidan av Gud? Nej! – Men likväl jämställer de Honom med andra [och jämför Den som skapar och vidmakthåller allt med sina gudabilder]!” (An-Najm 27: 59-60)

I detta stycke, i slutet av varje ayah säger Allah: “Kan det finnas en gud vid sidan av Gud?” Vilket betyder finns det någon gudom än Allah som gör detta? Detta är en retorisk fråga där svaret är underförstådd och är nej. De medgav att ingen gjorde detta än Allah så dessa är argumenten som förs mot dem. Frågan är inte, “Finns det i själva verket andra gudar än Allah?” som vissa tror, eftersom denna mening är orimligt när man tar hänsyn till resten av uttalandet. Människorna dyrkade andra gudar än Allah då Han sade: “Vittnar ni att det finns andra gudar vid sidan av Gud? Säg: ‘Detta är inte mitt vittnesbörd.'” (Al-An’am 6:19)

De svarade: “Han gör ju alla gudar till en gud? Det är högst märkligt!” (Saad 38:5) Ändå så påstod de inte att det fanns någon gud vid Hans sida som “… gjort jorden till boplats för [alla former av liv] och låtit den genomkorsas av floder och sänkt ned i den fast förankrade berg, och satt ett hinder mellan de två stora vattenmassorna [som de inte överskrider]” (An-Najm 27: 61)

Detta är tawhid ar-Rubûbiyyah som är grunden till tawhid enligt teoretikerna och bland sufierna som höll med dem. Men när detta samanställs med den tawhid som sändebuden kom med och de skrifter som uppenbarades till de, då blir det välkänt att bevisen är många. Precis som bevisen som bekräftar Skaparens existens, och sändebudenas sanning är. Eftersom kunskapen om detta är viktigt för människor, är dess bevis ännu mer tydliga – med Allahs nåd gentemot hans skapelser. I Koranen har Allah gett människorna varje exempel, med oerhörd logik och nytta för religiösa frågor. Sannerligen förklarar Koranen sanningen med vishet och bevis, och vad kan finnas förutom sanning om inte avvikelse. Och vad finns kvar att säga om det, som är välkänt och som inga argument kan föras emot, som Koranen bekräftar?

Härledningar och slutsatser är det tydligaste sättet att ge förklaringar och det är Koranens sätt i motsats till vad okunniga påstår – de som säger att Koranen inte använder metodiska belägg. Snarare så är det som så att oavsett argument eller invändningar som har tagits upp i den, så klargör den och lägger fram bevisen.

Argument mot påståendet om andra gudar än Allah
Shirk inom Rubûbiyyah är enligt de flesta människor något absurt. Det innebär att tro på två Skapare som är lika i sina egenskaper och åtgärder. Endast några få av mushrikîn ansåg att det fanns en skapare som skapat viss del av universum. Såsom dualister som tror på mörkret, och qadariyah med deras tro om de levande handlingar, eller de antika filosofer som talade om förflyttningar mellan planeternas kroppar och deras inverkan på själar, samt deras övertygelse om fysik; dessa människor bekräftar att de tror på att dessa händelser sker utan någon inblandning av Allah. De är mushrikûn inom vissa Rubûbiyyah. De flesta av de mushrikîn bland araberna och andra likt de trodde att det fanns gudar för saker som kan ge bidra med nytta för de eller orsaka de skada, utan att Allah har inverkan på det. Eftersom detta är den typ av shirk i Rubûbiyyah som råder bland de flesta människor, förklarade Koranens dess osanning där Han Den Mest Sublime sagt:

“Gud har aldrig [avlat] en son och Han har aldrig haft någon gudom vid Sin sida. I annat fall skulle helt säkert varje sådan gudom ha bekymrat sig enbart om sin egen skapelse och velat ta makten från de andra. Nej, stor är Gud i Sin härlighet, fjärran från [alla försök] att beskriva [Hans Väsen].” (Al-Muminûn 23:91)

Titta på detta lysande argument med en sådan klar och tydlig beskrivning. Den sanna guden måste vara skapare och den som verkar i allt, som ger nytta för Hans tjänare och skyddar honom från skada. Om det fanns en annan gud vid Hans sida som delar Hans Rike, skulle den också vara skapare och verkare, och i detta fall skulle partnerskapet vara oacceptabelt, och om han har makt att övervinna denna partner och lämnas ensam i sin suveränitet och gudomlighet så skulle han göra det. Om han inte kan göra det, då kommer guden att med sin skapelse gå till reträtt som jordens konungar gör när de ger upp till den som med sin suveränitet besegrar. Då kräver detta scenario ett av tre möjligheter:

1. Att varje gud och det den skapat ger upp.
2. Att en av dem besegrar de övriga.
3. Att de skulle vara under en kungs styrande som gör som han vill med de utan att de har något att säga i frågan, då skulle denne vara deras gud, och de skulle vara hans tjänare, styrda och underkastade honom i alla bemärkelser.

Upprätthållandet av universum och reglering av det är ett bevis som understyrker att det är endast en Gud som organiserar det hela, en Kung, en Herre, det finns ingen gud som skapar förutom Han, precis som beviset för det omöjliga visar att universums skapare är en, det finns ingen Gud utom Honom och ingen Gud kan likställas Honom. Precis som det är omöjligt för universum att ha två jämställda skapare, lika omöjligt är det att det skulle finnas två gudar som ska dyrkas.

Kommentar angående “Bevis för det omöjliga”
Tanken att förekomsten av universum kom från två jämställda skapare är helt omöjligt. Detta bekräftas av fitrah, välkänd på grund av sin klarhet och bevisad vara falsk genom användandet av sunt förnuft. Likaså är påståendet om att det skulle finnas två gudar också bevisad att inte vara sann. Alltså så som den nobla ayahn som stöder fitrahs bekräftelse och bekräftelsen av tawhid ar-Rubûbiyyah så bevisar den behovet av tawhid al-Ulûhiyyah. I enlighet med den föregående ayahn är också följande uttalande av Allah Den Störste: “Men om det i himlen eller på jorden hade funnits gudar vid sidan av Gud skulle världsalltets ordning ha brutit samman!” (Al-Anbiya’ 21:22)

Vissa grupper ansåg detta vara “bevis för det omöjliga” vilket togs upp i vår diskussion (se föregående artikel), och som förklarade omöjligheten till två skapare av universum. Men de försummade ayahnas innerbörd, då Han Den Allsmäktige informerade oss om vad som skulle hända om det fanns andra GUDAR än Honom endast, Han sa inte “Herrar”. Dessutom är det först efter skapandet av himlarna och jorden. Om himlarna och jorden funnits och i de skulle det ha funnits gudar förutom Honom, Den Ende Sanne Guden, så skulle det mer än säkert leda till kaos. Han Den All Vetande har sagt (vilket tolkas till), “det skulle bli kaos”, och detta kaos är efter existensen i allmänhet; Han sa inte, “därefter skulle det inte finnas något.” Ayah bevisar att det inte är möjligt att flera gudar finns i himlarna och jorden, snarare att kan det inte kan finnas någon gud förutom en, och på grund av det är det inte möjligt för denna gud att vara annan än Allah – all pris tillkommer Honom! Kaos i himlarna och på jorden är det som skulle bli följden om det fanns någon annan gud än en, och om det fanns en gud förutom Allah skulle det inte finnas någon fördel för dess tjänare att dyrka någon annan än Allah ensam.

Om det fanns två gudar som dyrkades i universum, skulle alla deras affärer vara kaotiska. Det går bara att upprätthålla den genom rättvisa, det är bara så som himlen och jorden kan kvarstå. Mörkt förtryck sprids av shirk, och rättvisa uppstår genom rätt tawhid.

Tawhid al-Ulûhiyyah är hämtad från tawhid ar-Rubûbiyyah och inte tvärtom. Den som inte kan skapa, är då maktlös, och det finns ingen nytta i att anse de maktlösa som gudar. Allah säger: “Vill de vid Hans sida sätta dem som, själva skapade, inte kan skapa något.” (Al-A’raf 7:191) Och: “Är Han , Skaparen, jämförbar med den som inte skapar något? Skall ni inte tänka över [detta].” (An-Nahl 16:17) Också: “Säg: ‘Om det, som de påstår, fanns [andra] gudar vid sidan av Honom skulle helt visst de [också] försöka finna vägen till Honom, som tronar allsmäktig [över skapelsen].” (Al-Israa’ 17:42)

Det finns två talesätt bland de senare kommentatorer angående denna ayah. Den första, “… de skulle försöka hitta ett sätt att besegra Honom,” och den andra säger, vilket är den korrekta rapporteringen från de tidiga muslimerna som Qataadah och andra, och påståendet av Ibn Jarîr (i själva verket, så har han inte nämnt något annat om det): “… de skulle söka ett sätt att vara nära Honom.” Liksom Han sa: “Detta är en påminnelse. Låt då den som vill, söka en väg till sin Herre!” (Ad-Dahr 76:29) Han den Högste sa: “Om det, som de påstår, fanns [andra] gudar vid sidan av Honom…” (Al-Isra’ 17:42)

De hävdade inte att det fanns två skapare, men de påstod det finnas gudar vid Hans Den Högstes sida som skall användas för att medla mellan de om Honom och de sa, “Vi tillber dem just för att de skall föra oss närmare Gud.” (Az-Zumar 39:3) Genom detta motsade de den tidigare ayahn (som beordrade att man inte ska ta medlare till sig) “Vi har uppenbarat Skriften med sanningen för dig. Dyrka därför Gud med ren och uppriktig tro!” (Az-Zumar 39:2)

Tags | avgudadyrkan, herraväldet, monoteism, Skaparen